Förläggaren
Under min tjänstrgöring hos Axel Ingelman-Sundberg vid Sabbatsbergs sjukhus var Axel chefsredaktör för den internationella tidskriften Acta Obstetricia & Gynecologica Scandinavica. Det var därför ingen oväntad situation att han vid sin pensionering föreslog mig att överta den rollen.
Jag började som redaktör 1978 och hade uppdraget under 12 år. Till min hjälp hade jag landsredaktörer i de nordiska länderna, Danmark, Sverige, Finland och även i Island. Jag såg emellertid utvecklingsmöjligheter: att inte bara vara redaktör utan att även förlägga tidskriften. Jag inhämtade tillstånd från föreningen: Nordisk Förening för Obstetrik och Gynekologi att överta förlagsrätten från dåvarande bokförlaget Almqvist & Wiksell AB. Universietsstyrelsen gav mig tillstånd att utnyttga ett - lägligt nog - tomt utrymme geografiskt nära min klinik. Jag flyttade in där med en minidator från IBM och med en digital fotosättare från Agfa. Jag anskaffade också en IBM-maskin som just kommit ut på marknaden. Den innehöll en ordbehandlare och inmatningsenheter av alla slag: tangentbord, små minidiskar såväl som den tidens stora data-diskar och dessutom digitala "hålkort". Maskinen var uppkopplad till internet över telefonlinje genom försorg av Umeå datacentral, Umdac.
IBM Sverige hjälpte mig att ansluta den fantastiska ordbehandlings-maskinen till Agfa-Compugraphic sättningsmaskinen. Tillsammans med en tekniker vid KTH tillverkade vi det "interface" som behövdes för ändamålet. När det installerades kom försäljningsdirektörer från IBM och Agfa upp till Umeå och bjöd på champagne!
Jag hade cirka 5000 prenumeranter i 180 länder. Jag hade hela prenumerantrergistret i minidatorn, medan utskrifter av fakturor skedde på en Agfa printer hemma i min bostad.
Hemma i bostaden hade jag inrett ett datarum, kallad "bunkern". Där hade jag - förutom sedvanlig datorutrustning - även en scanner, som läste in de manuskript, som kom på papper. Maskinen kunde knyta en inskannad artikel till ett författarnamn. Jag kunde sedan lägga upp en fil, där jag angav de fel författaren brukade göra sig skyldig till. Maskinen tog hänsyn till de införda rättelserna och sände ett "grovrättat" manuskript till nästa steg, en Windows klientmaskin som rensade manskriptet från stavfel och såg till att varje punkttecken följdes av ett mellanslag samt att kombinationen punkt- mellanslag följdes av att nästa ord startade med versal. Det digitaliserade och rättade manuskriptet skickades sedan via telefonlina till utrustningen i förlagsrummet på sjukhuset. Där hade jag en (och ibland två) sekreterare, som hade genomgått fotosättnings-utbildning vid Agfa i Stockholm. Efter deras insats sändes manuskriptet (återigen över dedikerad telefonlina) till tryckeriet för tryck. Tidskriften hade sex nummer per år, varje nummer med 96 sidor, dvs 12 "ark" i tryckpressen. Det tillkom två eller tre "supplement"
per år.
Naturligtvis åtog jag mig övrigt förlagsarbete. Jag fick t.ex. förlägga de "symposier" som Svenska Läkarsällskapet arrangerade samt de akademiska avhandlingar som publicerades inom den medicinska fakulteten vid Umeå universitet.
