Läkaren sid 2
Jag följde alltså min äldre kollegas råd och flyttade till Stockholm och sökte tjänst vid Karolinska institutets kvinnoklinik vid Sabbatsbergs sjukhus.
Chef för kvinnokliniken var då professor Per Wetterdahl.
Efter två audienser hos professor Wetterdahl fick jag besked att jag skulle få börja, först på ett vikariat som underläkare. Detta var i början av år 1955. Kliniken var en "undervisningsklinik" för utbildning av specialister i ämnet obstetrik och gynekologi och jag minns särskilt fyra av lärarna, samtliga docenter: Axel Ingelman-Sundberg med hustru Mirjam Furuhjelm, Björn Westin och Göran Enhörning.
Jag fick börja som avdelningsläkare vid den avdelning som Axel Ingelman-Sundberg ansvarade för. Det var en gynekologisk avdelning, belagd med 30 patienter med sjukdomar som krävde kirurgisk behandling. Kliniken hade ytterligare en sådan gynekologisk avdelning samt två avdelningar för obstetriska patiener och en "privatavdelning". Klinikchefen hade på den tiden rätt att ta emot, operera och sköta "privata patienter" såväl polikliniskt som inneliggande (och att erhålla arvoden från dem).
Efter cirka ett halvårs tjänstgöring blev det dags att diskutera min kommande utbildning. Jag var med andra ord accepterad - jag skulle få fortsätta vid kvinnokliniken på en ordinarie underläkartjänst. Jag fick ett tjänsterum och jag inbjöds diskutera med forskningshandledaren: Axel Ingelman-Sundberg.
Ingelman-Sundberg introducerade mig för två viktiga personer - sin gode vän Finn Sandberg, professor i farmakognosi och Erik Odeblad, docent i medicinsk fysik och chef för ett välutrustat laboratorium i en övervåning ovanför kvinno-kliniken. Tillsammans lade vi upp en plan för min forskning. Vi blev överens om att den i första hand skulle röra sig om livmoderns glatta muskulatur, dess fysiologi och funktion.
För att få fast anställning vid kvinnokliniken fordrades på den tiden minst ett års utbldning i kirurgi. Klinikchefen Per Wetterdahl ordnade detta: jag fick börja på ett vikariet vid kriurgiska kliniken, Sabbatsbergs sjukhus. Klinikchef var den världsberömde professor Clarence Crafford. Inget kunde passa mig bättre. Jag fick bli medlem av gruppen kring Crafford som utvecklade en extracorporeal hjärt-lungmaskin. Jag fick lära mig allmän kirurgi, jag fick operera på egen hand, jag hade nära att gå över till kvinnokliniken och påbörja min forskning om livmoderns mukulatur.
Gå till läkaren sida 3
