Forskaren sid 4
En tid fylld till sista minuten med nödvändiga uppgifter inför en minst treårig bortovaro följde. Hyra ut huset i Bromma, till exempel, var inte det lättaste. Till slut nappade The Embasasy of Tanzania. En stor lättnad.
Så en morgon i början av februari 1964 (efter en sömn-lös natt) bar det iväg till Arlanda och ett British Airways plan till New York via London. Vi hade genom försorg av Karlis Adamsons blivit bokade i ett familjerum på ett hotell på East side of Manhattan. Redan dagen efter vår ankomst träffade jag Karlis. Han var en märklig man. Bördig från Riga i Letvia, medicine doktor i Göttingen, nu associate professor vid Columbia University, 168th street i New York. Båda föräldrarna läkare, hade köpt ett sjukhus på Staten Island,
där tre i syskonskaran fullgjort sitt "internship" och fått amerikansk läkar- legitimation. En bror privatpraktiserande kirurg i New York, En syster barnläkare vid ett sjukhus "in the middle of United States".
Karlis var specialist i gynekologi och obstetrik men nu ledare för ett internationellt forsknings-team som arbetade kring frågeställningar rörande
placentas (moderkakans) funktion: fetal physiology. Medlemmarna i hans forskningsteam var en läkare från Iran (Sara Daniels), en från England (London medical center), en från Italien (dr Cosmi från Rom), en från Polen och en läkare från New York. Dessutom 2 laboraorieassistener.
Forskningsarbetet vid Columbia University baserades på studier av placentafunktionen hos djur: får, vilka vi höll i djurstallar i sjukhusets källarvåning på 168th street och Rhesus apor, vilka vi fick tillgång till dels vid NIH i Bethesda och dels vid University of San Juan i Puerto Rico. Vi flög ner hela forskar-teamet och den utrustning vi behövde och arbetade i Puerto Rico under månaderna februari -- mars varje år.
Forskningsarbetet innebar först träning i den operativa teknik vi behövde finslipa för att lyckas med våra uppgifter. Det gällde att på det gravida djuret identifiera kärlen i navelsträngen och att applicera kvarsittande katetrar i venen och i en av artärerna. Katetrarna fick passera genom livmoderns myometrium och genom bukväggens vävnader för att sedan fästas vid bukhuden så att de ej dras ut i samband med djurets naturliga rörelser under veckorna efter ingreppet. Knepigast var detta hos Rhesusaporna, som flitigt tränade en fantastisk förmåga att slita ut (elller bita av) katetrarna.
Genom dessa katetrar kunde utbytestransfusion (blodbyte hos fostret) äga rum. Men framrför allt tillät de sekventiella blodprovstagningar under tiden från det att en injektion av specifikt ämne givits till moderdjuret till dess att det kunde påvisas i navelsträngsvenen. Tiden från injektion till mamman och verkan på fostret kunde bestämmas med stor exakthet.
