Forskaren sid 5
Åren i NewYork gick fort. Alldeles för snart hade de tre utlovade åren försvunnit. Förhandlingar inleddes, som ledde till att jag fick mitt stipendium förlängt med ytterligare 3 år.
Forskningsarbetet ledde till en delvis ny syn på placenta. Moderkakan var inte längre en barriär utan ett instrument att förse fostret med viktiga ämnen. Vi kunde bestämma vilken molekylstorlek, som kunde passera moderkakan och var gränsen gick för att fostret inte tog skada av tillförsel till modern. Heparin, till exempel, kunde ges till modern utan att fostret fick någon blödningsbenägenhet. Warfarin gick omedelbart över till fostret och förorsakade fosterdöd.
Vi kunde också bestämma tiden för passage genom placenta. Narkosmedlet Imovane, t.ex., påverkade fostret till sömn efter ungefär 60 sekunder från injektionen till modern. Tiden var densamma för får som för apa. Detta fick stor betydelse för kejsarsnitt-operationerna världen över. Fostret skulle vara skilt från modern (navelsträngen avklippt) senast 60 sekunder efter det nakosmedlet injicerats i moderns ven. En utmaning för dåtidens kirurger!
Naturligtvis tog vi foster-ekg och kunde påvisa vilka doser smärtstillande medel - eller muskelavslappnande medel - som kunde ges med bibehållen, oförändrad, hjärtfrekvens hos fostet. Stor betydelse för användningen av "kontraktions-hämmande" behandling för att hindra för tidigt värkarbete och förtidig födsel utan skadlig inverkan på fostrets hjärtverksamhet och cirkulation.
Gå till Forskaren sid 1Åren hos Karlis Adamsons genererade mellan 75 och 100 vetenskapliga arbeten, publicerade i ledande vetenskapliga tidskrifter och i några fall direkt införda i läroböcker för läkarstudenter runt om i världen.
Naturligtvis medförde forskningen vid Columbia university deltagandet i kongresser inte bara inom USA utan också runt om i världen. Bland de första internationella framträdanden jag fick göra var att presentera vårt forskningsarbete vid en kongress vid det anrika universitetet i Siena i Norra Italien. En fantastisk upplevelse. Sedan kongress i Nagoya i Japan, i Bangkok, Thailand, i Kuala Lumpur, Malaysia och så småningom i Mexico City, och i Rom. Föreläsningar inom USA, naturligvis, framför allt i Houston, Texas, i Chicago, Illinois, i Minneapolis och i St Paul, Minnnesota.
Varje fredag morgon under de sex åren anordnade vi ett internationellt symposium klockan 9 -12 med inbjuden världsberömd forskare som föreläsare. Vilket nätverk som skapades! Vilka kontakter som knöts!
Framemot hösten 1969 började planeringen för återresa till Sverige. Eftersom det annonserades att Svenska Amerikalinjens fatastiska skepp Gripsholm mellan Göteborg och NewYork skulle sluta med sina reguljära turer bestämde vi oss för att göra åter-resan med båt. Det tog 9 dygn, vackert väder, några få isberg att skåda, mycket lerduveskytte från akterdäck och fantastiska måltider! Efter ankomsten till Göteborg reste vi med tåg till Motala, där vi köpte en Volvo och en Volkswagen för den sista delen av resan till till Bromma.
