Läkaren sid 4
Hitintills har jag berättat om min läkarroll fram t.o.m. 1963. Åren 1964 - 1969 skedde en förändring. Jag fick erbjudande om ett forsknings-stipendium från NIH i Bethesda, USA (National Institute of Health) i kombination med WHO i Geneve (World Health Organization) och flyttade till Department of Obstetrics and Gynecology vid Columbia University i New York.
Insatsen som läkare där bestod i att utöva kirurgi på får och Rhesus-apor. Dessa djur användes av vår forskningsgrupp för att studera funktionen av placenta (moderkakan). Den färdighet jag då tillägnade mig kom att bli av avgörande betydelse för klinikens roll när det gällde att rädda foster hos Rhesus-immuniserade kvinnor.
Den kirurgiska behandling vid Rhesus-immunisering, som vi erbjöd vid Columbia Uniersity, bestod i att plantera in tunna plastkatetrar i vena umbilicalis och i den ena av de två arteriae umbilicalis och därefter utföra en "utbytestransfusion" (ett blodbyte) hos fostret. Det innebar att vi gav fostert blod av samma A-B-O-blodgrupp, som modern och med samma RH-negativitet som modern. Katetrarna fick sitta kvar i navelsträngen fram till förlossningen och löpte sålunda ut genom bukväggen hos modern. Förnyade blodtransfusioner till fostret gavs sedan varje vecka fram till förlossningen, som skedde genom kejsarsnítt cirka 14 dagar före beräknad tid. Därmed räddades fostret från den grava anaemi (blodbrist) som annars ofta förorsakade fostrets död i livmodern.
Denna världsunika behandling för Rhesus-immunisering gav stora rubriker i media och ledde till löpsidor hos såväl dags- som kvällstidningar i Sverige. Telefonera gick varma hos oss på Columbia University. Såväl journalister som barnläkare stod i kö för att få information. Samtidigt hade vi patienter från USA, Latin-amerika och Sydamerika som flög in till oss (ibland med egna Boeing-jet) för denna veckolånga behandling.
På samma gång pågick intensiv forskning vid samma klinik med syftet att framställa ett vaccin mot Rh-immunisering (M.Freese et al.)
Gå tillbaka till Läkaren sid 3
Gå tillbaka till Läkaren sid 2
Gå tilbaka till Läkaren sid 1
Från och med 1970 var jag tillbaka i Stokholm och Karolinska Institutet. Det fattades fortfarande en del av min utbildning för att göra anspråk att vara en fullvärdig kandidat för en professur i obstetrik och gynekologi, nämligen utbildning i radiologi-radioterapi. Axel Ingelman-Sundbergs gode vän Hans-Ludwig Kottmeier, chef för den gynekologiska avdelningen vid Radiumhemmet, löste detta. Jag fick anställning som biträdande överläkare vid hans klinik. Jag stannade vid Radiumhemmet under tre år, varav 6 månader innebar tjänstgöring vid enheten för behandling av bröstcaner.
Läkargärningen vid Radiumhemmet var annorlunda. Jag fick träning i behandling av livmoderhals-cancer (collumcancer) och livmodercancer (corpuscancer) med en kombination av intrakavitära radiuminlägg (brachy-terapi) och extern bestrålning med s.k. cobolt-kanon.
Ovarialcancer behandlades kirurgiskt i ett samarbete mellan Kottmeiers klinik och Ingelman-Sundbergs klinik. Här var det diagnostiken, som var det knepiga. Kottmeier och jag utvecklade "palpation under narkos" till fulländning. Tillsammans med Sixten Franzén finslipades "fin-nåls" biopsi-tekniken och i samarbete med Magnus Nasiell fulländades de kliniskt cytolog-patologiska diagnostiska metoderna.
En specialiserad läkaruppgift vid Radiumhemmet var att bemästra inmätning var i kroppen den externa strålbehandlingen skulle fokuseras. Till detta används tomografer, liknande dem vid skiktröntgen. Ytterligare metodologiska detaljer att behärska var dosplanering och fraktionering.
Efter de tre åren vid Radiumhemmet ansökte jag hos Socialstyrelsen om --och fick certifikat som specialist i "gynekologisk onkologi".
Därefter gällde återgång till tjänst som överläkare vid kvinnokliniken, Sabbatsbergs sjukhus.
