Forskaren sid 7
När det gällde att tolka, beskriva och sätta i sitt sammanhang den information, som dosimetrarna hade laddats med, kunde vi inte finna kvalificerad expertis i Sverige. Inte hos Radiumhemmets fysiker, inte hos Svenska Strålskyddsinstitutet. Men Hans-Ludwig hjälpte mig även här att hitta vägen framåt. Han satte mig i kontakt med förgrundsfigurerna i radiofysik och medicinsk radioterapi, professorsparet Andrée och Jean Dutreix vid Institute Gustave-Roussy, Villejuif, Frankrike. Jag tog med mig allt mitt samlade material och arbetade ett par månader tillsammans med Madame Andrée Dutreix, varefter vi hade uppnått full förståelse för dosimetri i bäckenets vävnader. Jag kunde nu bedöma vilken dos som behövde ges "externt" som tillägg till dosen given av det intrakavitära inlägget.
Jag samlade de skrifter, som det här forskningsprojektet hade genererat, skrev en sammanfattning av dem och anmälde den som en akademisk avhandling. Jag försvarade den i Karolinska institutets aula i juni månad 1971 och förvärvade därmed Medicine Doktorsgrad. Jag fick högsta betyg med spets (som stort A plus hette på den tiden) och utnämndes kort tid därefter till docent i Obstetrik och Gynekologi vid Karolinska Institutet.
Från 1972 var jag tillbaka som lärare (docent) och överläkare vid Sabbatsbergs kvinnoklinik. Jag hade min "forskningsvåning" och jag kunde fullfölja och avsluta mitt arbete med att kartlägga den glatta muskulaturens funktion och fysiologi.
Jag kunde också fullgöra handledning av två doktorander: Vlasta Vaclavinkova och Stefan Fianu. Vlasta, som då var gift med en statistiker och matematiker hade valt att doktorera på möjligheten att med ultraljud bestämma bäckenets rymd och storlek i vad gäller de parametrar som har betydelse för komplikationsfri förlossning. Det var intressant att som handledare hjälpa henne med de matematiska beräkningar som behövdes. Vlasta försvarade sin avhandling med gott betyg. Tyvärr fick hennes lansering av metod för bäckenmätning inget genomslag i klinisk obstetrik.
Stefan Fianu hade valt att påvisa skillnader i resultat under de första skolåren mellan sätesförlösta och normalförlösta vid två av Stockholms största förlossningskliniker. Jag blev hans forskningshandledare. Baserat på Stefans resultat kom kejsarsnitt att rekommenderas för avslutning av de graviditeter där fostret låg i sätesändläge. Vilket med glädje accepterades av vissa kliniker och som med kritik avvisades av andra. Ett replikskifte från en kongress i Reykavik är värt att citeras. Mirjam Furuhjelm begär ordet och säger: är det inte hemskt att ge kvinnorna ett ärr på magen för resten av livet? Jag replikerar: är det bättre för mödrarna att leda ett hjärnskadat barn vid handen under resten av barnets liv? -- Stora applåder!
